Att få sina barn vända mot sig är smärtsamt men det är också starkt förknippat med skam. Det finns ett tabu kring ämnet och många känner att behovet av att förklara är så stort att det är svårt att berätta utan att bli misstäkliggjord.
ifta slås man av tanken att alla som förlorat sina barn har gjort något vilket ofta förstärks av den alienerande föräldern som utan spärrar utnyttjar läget och gör den alienerade föräldern till ett monster. Sanningen är den att den bortvalde föräldern ofta är den som kämpar för att reda ut problemen och ofta är det den förälder som inte har något att dölja och som blir förloraren.
De föräldrar som ägnar sig åt föräldraalienation utnyttjar ofta möjligheten att spela ut människor mot varandra. Det löser dom rutinerat genom att ha små möten där dom bearbetar andra bakom ryggen på andra. Så skapar dom ett maktövertag som är mycket svårt att slåss mot.
Man kan leva upp sin förmåga att identifiera dessa människor genom att iaktta om dom kommer lite innan eller vill stanna lite efter vatke möte för att ha ett enskilt möte.
Personer som jobbar inom socialtjänsten är oftast mycket lättlurade, nästan naiva och ser inte att dom sitter i möte efter möte med samma person. När uppgifter kommer in om att föräldern manipulerar barn så tas det emot som en chock och det krävs mycket tydliga underlag.
i det läget är det väldigt viktigt att man orkar stå på sig. Det är inte ok att den som råkar komma först får tolkningsföreträde men det är oerhört vanligt. Här behövs en kompetenspåbyggnad. Det borde vara en absolut lägsta kompetensnivå att kunna genomskåda dessa personer.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.