Är kritiken mot socialtjänst och familjerätt befogad?

Om man läser vad socionomer själva skriver så är det lätt att se hur man tar på sig en offerkofta och försöker framställa ett oerhört okomplicerat utredningsarbete som något man kan jämföra med en månfärd.

Är världen verkligen så orättvis? Är verkligen dessa människor offer på betald arbetstid eller finns det fog för den massiva kritik som riktas mot svensk socialtjänst och familjerätt?

Det är lika lätt att hitta konkreta exempel på vanskötta verksamheter som det är att hitta tanter som stickar offerkoftor i tidningen Socionomen. Det vill jag påstå.

Hos riksdagens justitieombudsman (JO) kan man enkelt hitta exempel. I mitt fall sökte jag upp Lidköpings kommun.

I ärende med dnr 7815-2018 tar två tjänstemän (tjänstekvinnor) parti för en mammas förtal av pappan och slår helt utan grund sönder en familj. Frågan man bör ställa sig är om tjänstekvinnorna på Lidköpings kommun förstod att dom agerat fel och måste se över sin verksamhet?

Dessvärre är svaret nej. Parallellt med att JO riktade allvarlig kritik mot kommunens agerande så fortsatte man med att kränka en pappa som vårdades efter självmordsförsök och hjälpte barnens mamma dra in barnen i förtal av pappa utan någon som helst insikt i att barn som dras in i förtal av den ena föräldern utsätts för en ambivalenskonflikt som är mycket farlig om barnet inte får lösa den på det självklara sättet att barnet får ha kvar sina egna känslor och minnen. Det ärendet ligger också anmält hos JO och är under handläggning med dnr 1301-2023.

Kritiken mot socialtjänsten är berättigad och det är befogat att fler vågar driva processen mot kommunen även om det känns både svårt och ofattbart att man behöver. Det är därför vi behöver en stark rörelse mot föräldraalienation och jag hävdar, rent personligt, att kommunens familjerätt har spelat ut sin roll. Kompetens och trovärdighet finns helt enkelt inte.

För barnens skull alltid – oavsett.