När det ofattbara händer

Det var i början av november 2017. Det hade snart gått ett år sedan jag äntligen fick igenom att vi skulle gå skilda vägar.
Den här dagen började som så många andra dagar. Jag klev upp tyst. Gjorde mina sysslor, släppte av barn på skolan och tog mig till jobbet. Jag var dämpad och reserverad. Jag var van att vakna med en känsla av ynklighet och kände en stor skam över att allt jag gjorde oavsett avsikt, vändes mot mig på värsta tänkbara sätt. Den här dagen var det lite värre än vanligt. Jag ville inte riktigt vara med mina kollegor vid raster, har dom berättat. Ingen frågade något, dom trodde att jag jobbade för mycket. Jag är lite känd för det. Just den här dagen skulle bli dagen som för alltid ändrade hur jag kommer att se på livet. Det var dagen då jag inte orkade mer. Det var dagen då jag gav upp.
-Ta alla pengar, ta huset. Jag orkar inte längre, Jag kan inte kämpa mot sånt du håller på med!  Skammen var total när jag föll till golvet. Jag var tillintetgjord som människa och jag hade bestämt mig. Nu skulle allt äntligen ta slut.

Det hade pågått under hela hösten och jag var van efter år av samma beteende. Så fort jag någonsin vann en argumentation så kom rädslan för en vedergällning som inte hade någon som helst rimlighet i förhållande till vad argumentationen handlade om. Nu skulle vi äntligen separera och helt plötsligt blev det viktigt att stå på sig lite mer. Det jag gick med på nu skulle jag få leva med under lång tid.

Jag visste att det var riskfyllt att stå på sig men jag följde ändå min naiva idé om att reda ut allt nu. Framtiden skulle liksom bli bra av sig själv om vi bara redde ut var skåpet skulle stå. Det var kanske inte min allra bästa ide men det var den plan jag hade i stunden.

Dagen innan hade jag gjort ett av alla naiva misstag att försöka få fram att jag faktiskt visste vad jag pratade om. Samtidigt ville jag undvika att hamna i en av alla dessa argumentationer som aldrig ledde någonstans. Jag hade stått där tusen gånger. Tom och uppgiven medan en fullkomligt rosenrasande människa stod framför mig och skrek att jag var den som var galen. Den här gången skulle jag vara smart så jag försåg barnens mamma med en utskrift ur föräldrabalken. Jag lämnade över den i en enkel pärm med orden: ”jag orkar inte argumentera mer, läs själv och ring Försäkringskassan om du undrar något.” Det gällde barnbidraget som hon vägrade dela. Hon ringde Försäkringskassan och fick såklart samma svar där som jag hade gett och som stod så tydligt i texten.

Jag visste väl egentligen bättre men jag intalade mig själv att jag hade varit jättesmart som inte bara fick till ett samarbete, jag undvek också en omotiverad konflikt. Tyvärr så skulle jag ganska snart få bekräftat att jag hade lurat mig själv ännu en gång. Några få dagar, kanske en vecka, senare hittade jag pärmen uppslagen vid fotänden av sängen. I den högra kolumnen på den uppslagna sidan hade man tryckt små faktarutor. Den lilla rutan på just den här sidan var färglagd med gul överstrykningspenna. Jag reagerade på att texten inte verkade handla om barnbidrag. Jag var själv hemma så jag tog upp pärmen och läste. Ingressen som sammanfattade artikeln handlade om i vilka situationer en förälder kunde få enskild vårdnad. Jag grät när jag såg vad planen var. Jag visste sedan tidigare att hon träffade en ny man, trots att hon tvingade sig kvar och att dom talade mycket illa om mig. På nivån att dom ifrågasatte hur jag skulle kunna tas bort som förälder. Jag hade försökt varna barnen och även pratat med barnens mamma om hur olämpligt det var att baktala den andre föräldern när det finns barn. Hon försvarade sig föraktfullt med att han inte hade något med barnen att göra. Dom skulle minsann bara träffas varannan vecka. Jag förklarade att det inte gick att säga hur en relation utvecklar sig och att läget nu var så allvarligt att vi öppet måste avstyra att han skulle ha något inflytande över barnen. Det var det kraftigaste ställningstagandet jag hade tagit i vår relation. Det kändes för pulsen var hög och jag var rädd, mycket rädd när samtalet var slut även om attityden inte var så hotfull den gången utan mer arrogant. Vi avslutade med att jag sa att jag inte lägger mig i hur illa dom pratar eller vilken skev bild han får av mig men att jag vill att vi är överens om att hålla barnen utanför.

Det var eftermiddag och jag sysselsatte mig med att försöka göra en plan för renovering av vårt hus. Vi skulle trots allt separera och jag ville, trots att jag inte mådde något vidare, försöka få ut mesta möjliga av försäljningen. 360 000 kr hade vi fått in i hyresintäkter för det hus vi hyrde ut. Då hade jag räknat in den hyresreducering jag gick med på då vår hyresgäst jobbade med fastigheten. Kort sagt så kunde jag konstatera att räkenskaperna inte riktigt överensstämde med kontot. Hon hade finansierat deltidsarbete och studier genom att föra över hyresintäkterna från det som var ett gemensamt konto, rakt till sitt eget konto. Jag hade sagt nej men vågade inte kolla kontot för risken att dra igång någonting. Studierna var avslutade nu och jag räknade ut att det i runda slängar borde finnas 27000kr på kontot eftersom hon sannolikt inte behövde föra över mer pengar när hon var klar med sina studier. Jag förde försiktigt fram ett förslag om att vi kunde ta av de sista pengarna för att måla om tvättstugan som såg för trist ut.

Jag försökte uttrycka mig så milt jag kunde och jag hann så långt att jag sa att jag vet att hon tagit pengarna men att jag bortser från det bara vi får klart våra hus för försäljning. Jag ville bara bort. Sen berättade jag mitt förslag. Hennes blick fylldes av samma hat som den alltid gjorde då hon konfronterades med någon lögn eller fick minsta kritik. Jag förstod att hon hade tömt hela kontot. Jag blev rädd och sa att det såklart var enligt mina egna beräkningar och att hon gärna fick rätta mig om jag hade räknat fel. Hon såg på mig med en blick så fylld av hat att jag inte kunde få fram ett ljud mer. Hon rusade ut.

En stund senare står jag och viker tvätt då dörren till tvättstugan plötsligt öppnas. Där står min dåvarande svärfar och han ser mycket upprörd ut. Han anklagar mig för att jag ska ha pressat henne att sätta in 27000kr på ett konto. Jag försökte förklara att han måste ha fått någonting helt om nattmössan. Han fortsatte med att jag var en usel far. Jag frågade honom vad I hela världen det var frågan om. Låt barnen vara, sa han. Jag vände mig till min äldsta dotter som satt vid köksbordet och gjorde läxor och frågade om hon kunde hjälpa sin morfar och förklara att ingenting konstigt händer här förutom att han rusar in. Hon hade trots allt suttit där hela tiden då jag berättade om min plan för tvättstugan och även sen när jag gick för att ta hand om tvätten.

Jag bad honom gå och jag var helt lugn. Jag förklarade att han hade gått över en gräns och om han inte lämnar fastigheten omedelbart så ringer jag polisen. Han gick självmant till slut.

Det tog en stund att ta in allt. Till slut förstod jag att barnens mamma hade rusat ut och som hämnd för att jag kom på henne med att stjäla pengar drog hela arsenalen och ljög ihop att jag krävde henne på pengar, tydligen gjorde något mot barnen och var en allmänt vidrig människa. Det var ett effektivt sätt att flytta fokus från sina egna brister. Kan man inte göra något bra själv så sänker man människor omkring sig. Så funkar dom. Istället för att vi fick någon ordning på pengarna som saknades så kände jag en skam växa fram inom mig. Jag kände mig försvinnande liten. Jag mindes den färglagda sidan, den dialog hon hade med den man hon träffade och nu förstod jag att planen var igång.

Resten av dagen kan jag bara minnas fragment av. Jag minns hur jag gråtandes kom in i tvättstugan, stöttade mig mot strykbrädan och sa att hon kunde ta allt. Mina ben ville inte bära mig. Jag föll ihop. Jag kröp ihop i fosterställning skrek i panik att hon skulle låta mig vara. Sen kröp jag ut genom dörren. Med tårar i ögonen satte jag mig i bilen och körde.

-HELVETE! Jag skrek högt för jag visste att det skulle göra fruktansvärt ont om jag överlevde. Sen blundade jag och vred om ratten.

Två veckor senare kom jag hem från sjukhuset. På något sätt hade jag överlevt och visst gjorde min handled fortfarande ont och min nacke var stel men värken var inte mitt största bekymmer. Jag hade en större smärta inom mig.
Jag var rädd. Livrädd för nästa angrepp.

Det tog inte lång tid. Jag var svag och ynklig och försökte förtvivlat förklara mig fri från den ena anklagelsen efter den andra trots att jag visste att hatet växte för varje litet argument jag råkade vinna.

Min mamma hade blivit sjuk. Hon fick en stroke under sommaren. Hon hade ett svagt hjärta och något som blödde från magen sedan tidigare. Dom sa att hon var multisjuk. Den ena sjukdomen blev svårbehandlad på grund av en annan sjukdom.
Jag och barnen åkte för att fira en sista jul med henne. Det blev en fin och rolig jul. Kanske var det att komma bort från allt, att åka pulka och skidor med kusinerna eller att vara med farmor. Något var det som gjorde att barnen, trots läget med farmor, tyckte att det var den bästa julen dom någonsin hade firat. Det var synd att även deras mamma fick det svaret när hon ville veta hur vi hade haft det. Hämnden och hatet kom utan någon som helst fördröjning.

-Hon var visst inte så sjuk trots allt. Orden högg som en dolk i ryggen på mig.
Nu skulle barnen påverkas att tro att jag ljög om att deras farmor var sjuk. Herregud, hon överlever kanske inte ens, tänkte jag. Jag kände att jag borde säga ifrån, ordentligt, på skarpen, slå näven i bordet. Jag gjorde istället som jag gjorde så många andra kvällar. Jag gick en trappa upp för att slippa höra hur barnen matades med att allt dom gjorde som inte föll mamman i smaken var pappas fel. Så fort dom inte gillade maten, sa något olämpligt eller gjorde något annat som inte passade henne så var det ”från pappa” dom lärt sig eller ”som pappa har lärt dig”. Jag satte mig vid datorn, tog på mig mina hörlurar och höjde ljudet och försvann in i musikens värld. Herregud, en vuxen karl som gömmer sig i ett par hörlurar som en tonåring? Jo, större blir man inte. Mer karl var inte jag.

Jag vågade inte prata med barnen om deras farmors hälsa för jag var livrädd för att dom nu trodde att jag hittade på allt.
När min mamma dog, ett år efter den sista julen, så kände jag de skamligaste känslor en människa kan ha. Jag kände en lättnad och det enda jag kunde tänka var att nu visste väl alla att jag inte hittade på.

Det var ännu ett argument jag vann och priset var högt på flera sätt. Vi hann inte mycket mer än komma hem från begravningen så började en terror som fick den relation jag flydde från att likna en godnattsaga. Vi var nu i mars 2019.
Från mars 2019 har mitt liv blivit ett liv i ovisshet. En ovisshet som gjorde mig så rädd att jag till slut tappade orken helt igen.

Det blev två månader den här gången. Väl ute från sjukhuset försökte jag med stöd ta mig tillbaka. 2 timmar om dagen var det första steget. Ett halvår senare jobbade jag 75 % av min tjänst. Det blev en tung resa tillbaka och allt mer konstiga saker hände. Jag hittade mitt ex smygande utanför min dörr, mystiska telefonkontakter och barnen gick plötsligt ut för ett hemligt möte.
Jag mådde allt sämre igen.
Jag försökte i min svaghet få barnen att lyssna men trots att jag var den som sa att vi hade problem som måste lösas så vann den förälder som sa att barnen skulle ljuga och gå bakom ryggen på sin pappa. Trots att jag var den som sa att vi har problem som måste redas ut med hjälp av någon utomstående så ville ingen lyssna.

Den 16 november lyckades barnens mamma tysta mig genom att lämna en orosanmälan där jag framställdes som en psyksjuk enstöring utan vänner eller familj. Nog för att min mamma och min pappa var döda men det kan väl ändå inte hållas emot mig, tänkte jag. Jag hade ett gäng jag spelade hockey med och ett gäng jag spelade innebandy med, ett gäng jag tittade på fotboll med så jag hade nog fler vänner än dom flesta jag känner. Året innan hade jag till och med firat semester med 3 av dom. Det var ett fruktansvärt övergrepp på min person men det skulle komma mer. Nu när barnen var indragna och tystade så var det fritt fram. Den 21 november 2019 kom ett mail. Det är ännu en händelse som är svår att ta in och en klump uppstår fortfarande i halsen när jag ska skriva om det. En man som aldrig har träffat mig skriver och hånar mig för att jag försökte ta mitt liv.
Han skriver dessutom att han har sagt åt min dotter att det inte ska redas ut någonting. Sen är snöbollen i rullning. Tillvaron var som att slåss mot en väderkvarn. När jag var fullt upptagen med vingen framför mig så kom nästa vinge bakom min rygg. Du kan inte vinna när den första lögnen ersätts med en ny innan du hinner bemöta det som sägs till dina barn. När du vill backa banden så heter det att ”pappa är sjuk och ältar saker”. Jag vet inte hur många gånger eller för hur många människor jag har fått förklara att jag inte ältar utan försöker få ett enda ord med i det som gäller mig och min sjukdom.
Natten till den 7 december vandaliseras min ögonsten. En Jaguar I British Racing Green. Det visar sig att det är min äldste son som stulit bilen och förstört den för all framtid. Jag minns att jag grät men jag minns också att jag sa att vi pratar inte mer om det. Vi skulle ha pratat. Mycket mer om det. Det hade hjälp, inte bara mig utan min son.
Den 1 januari 2020 flyttar barnen in hos mannen. som hånade mig för att jag var så ynklig att jag försökte ta mitt liv. Att jag skrev en orosanmälan där jag på ett nyktert sätt redogjorde för vad som hänt togs inte på allvar av Lidköpings kommun då ingen av barnen sa ett enda ord om att en man hånar deras pappa för att jag försökte ta mitt liv.

I Mars 2020 var det dags igen. En ny period på sjukhuset. Dom hade bestämt sig för att hålla mig vid liv där på sjukhuset.

Året 2020 fortsatte med att mina barn drogs längre och längre in i lögnerna och för varje gång jag tog ett steg framåt mot sanning slogs benen undan för mig. Jag hade glömt att det var precis så det fungerade. Varje gång sanningen kommer fram slår en vrede tillbaka så skoningslös att du inte på något sätt kan förbereda dig. Socialtjänsten agerade inte alls längre. Det spelade ingen roll vad jag sa eller visade. När jag med tårar i ögonen förklarade att dom gjorde fel och att jag hade belägg för det jag sa så kom ett iskallt svar. ”Vi jobbar inte med bevis här”.
Det var ett högt spel och jag slogs för mina barns rätt att växa upp fria från negativ påverkan. I november 2020 så tog min yngsta dotter en överdos sömntabletter hos sin mamma. Om det var ett suicidförsök eller ett rop på hjälp spelar ingen roll. Jag fick panik för hon hade ett år tidigare varit den ende av mina barn som försökte öppna sig. Hon berättade hur hon satt i en trappa hemma hos sin mamma och i panik skrek ”SLUTA DET ÄR MIN PAPPA NI TALAR OM!” när den man som hånar mig för mitt självmordsförsök och hennes mamma talade så illa om mig.
Jag fick inte höra någonting förutom ett meddelande från min son som sa åt mig att jag skulle kontakta sjukhuset.
Jag åkte till sjukhuset och förväntade mig att möta min dotter som äntligen fick träffa sin pappa igen men blicken var tom.
”Hur ska pappa kunna ta hand om mig?” Det hade hon sagt till personalen. Nej, hur skulle det gå till när mina barn ljuger om mitt självmordsförsök, tänkte jag men jag sa inget av rädsla för vad vedergällningen skulle bestå av. Jag berättade för personalen om den press jag visste att hon levde under. Som vanligt stannade barnens mamma kvar för ett eget samtal med sköterskan. Det är ett typiskt beteende. Alltid lite före eller stanna kvar lite efter. Aldrig ett möte där alla är öppna och ärliga utan ett möte i smyg, bakom ryggen på andra. Sannolikt framställdes jag antingen som en dåre som inbillar sig saker eller någon som hittar på.

Det var den sista gång jag såg min dotter. Jag vet fortfarande inte om hon försökte ta sitt liv eller vad som hände. Jag vet att hon, precis som jag skadade sig själv för att rikta uppmärksamheten på något vi kunde kontrollera.
Jag tittar ofta på hennes brev där hon skriver att jag är hennes hjälte och att hon för alltid är min prinsessa. Det gör ont att inte få finnas där, precis som det gör lite ont att läsa min sons brev där han intygar att ”vi barn alltid finns där för dig”. Det gör ont.

Det gör ont att min äldste son blev den som utnyttjades att pressa mig till ett nytt försök att ta mitt liv. Den här gången såg någon mig men jag sprang allt jag kunde.
Aldrig mer till sjukhuset hade jag lovat mig själv.

Jag bad och bönade, jag skrek mig hes. Sluta ljuga om mitt självmordsförsök!  Det spelade ingen roll. Min syster drogs in och tappade all respekt för mig och trodde att jag blivit galen. Det var efter att hon träffade mina barn som inte sa ett ord om vad som pågick.  Jag önskar att någon någongång ifrågasatte vad dom egentligen vet om sin pappas ohälsa. Det är trots allt ingen som någonsin har frågat mig eller bett att få läsa ett läkarintyg.

Mina rop på hjälp kändes som Joseph Merricks ord. -JAG ÄR EN MÄNNISKA!
Mitt liv hade blivit en freakshow där jag drogs runt för att visas upp utan att bli tagen på allvar. Hela tiden medveten om vad som händer, om vad som är sant och rätt och riktigt medan mardrömmarna spelas upp i mitt huvud.
-Titta där är han! Ynkryggen som försökte ta sitt liv. Den idioten.
– Nu är han svag, på honom bara.

Det tog inte så lång tid innan jag fick hemskickat papper om att ge upp vårdnaden om mina barn. Den här gången hade jag lärt mig något. Jag visste att jag hade rätt. Jag var den förälder som förtvivlat försökte hindra katastrofen men jag var också svag och rädd. Jag visste hur det blev varje gång jag vunnit en argumentation. Dom är specialister på att ge dig skulden för deras egna brister så jag skrev på och skickade in. Vem vill slösa tid på att lyssna på cirkusens sidoattraktion?

Tiden gick och när samtalet kom från Polisen så blev jag inte särskilt skärrad. Dom hade trots allt kört mig till sjukhuset några gånger så jag kände mig ganska trygg med dom.
Den här gången ursäktade konstapeln sig och förklarade vänligt att jo, det är så att det har kommit in en anmälan mot dig så jag undrar om du kan komma hit så att vi får reda ut det, frågade han artigt. Han intygade att det inte finns något att oroa sig för.

Samtalet slutade med att polisen djupt beklagade det som hänt och frågade om det var något jag ville att han framförde till min son.
Jo, svarade jag. Fråga honom vad han får ut av att ljuga för polisen men straffa honom inte. Kalla gärna hit honom så att han förstår att det är allvar.

Polisen lämnade en rekommendation till mig som gör oerhört ont. Den löd: Det enda du kan göra är att polisanmäla. Sen la han till: fast, jag tror inte att något gott kommer ur det. Din son verkade vara mycket pressad.
-Jo, sa jag. Det kan jag förstå. Av flera olika anledningar. Att ljuga för polisen är en. Att ljuga om sin pappas självmordsförsök är en annan.
Att ljuga för att skydda vuxnas lögner borde inget barn kunna tvingas till.

Det är ett hopplöst läge. Jag har att välja mellan att polisanmäla en ung människa som är utnyttjad som en bricka i ett sjukt spel eller vara rädd för nya påhopp. Jag har redan berättat att jag är rädd. Jag har valt att inte låta mig dras ned till en nivå långt under vad som är värdigt en människa. Min röst svajjar, jag är svag och jag vet att helvetet börjar om i samma sekund som jag skulle göra ett nytt försök att reda ut det som hänt. Dom har på sätt och vis lyckats. I svaga stunder ifrågasätter jag till och med min egen verklighetsuppfattning. Det är så vi reagerar. Vi som lever eller delar en del av våra liv med människor som utan gränser försvarar den fasad dom själva har byggt runt sin person. Jag har lovat att aldrig glömma vad som är sant. Dom kommer inte lyckas ta ifrån mig rätten till min egen ohälsa. Jag har gjort en tatuering på min axel. Den påminner mig om att jag reser mig ur min egen aska. Det låter banalt men det är min påminnelse om att aldrig någonsin ge upp sanningen.

Så fort du konfronterar en sån människa med deras egna fel eller brister, hur avskyvärda dom än är så kommer du att mötas av en vrede, större än något du någonsin sett. Du trycks ner, du kommer att tvivla på dig själv, du kommer att ifrågasätta allt du vet är sant, du kommer att lägga skulden på dig själv. Men det är inte dig det är fel på. Det här är farliga människor som agerar helt utan spärrar.

Det finns en stor kunskapsbrist, inte minst hos socialtjänst där personer utan psykologisk kunskap jobbar med manipulativa personer.
Därför stöder jag Saknade barn.

Precis som mobbingoffret på skolgården oroar jag mig. Vad planerar dom nu? Vilken blir nästa lögn?
Varje gång jag går ut, varje gång telefonen ringer, varje gång jag får ett mail. Jag vet att något snart kan hända. Jag lever i ett vakuum av ovisshet.

Jag sover sämre igen och jag tränar tidiga mornar för att undvika att vara ute kvällstid. När jag ute så sitter jag oftast på något ställe, där det finns andra som hör och ser. Där är jag trygg en kort stund.

Jag tänker mycket och ofta. Åsså skriver jag ibland. Jag funderar mycket på varför ingen ingriper? Varför förstår inte folk vad som händer? Sen kommer jag ihåg den klassiska förklaringen som kommer fram om och om igen i intervjuer med de människor som mår allra sämst. Vi som försökt ta våra liv. Vi tror att alla ser. Vi tror att alla förstår. Samtidigt drar vi oss undan och blir allt tystare medan dom som trycker ner oss och mobbar syns och hörs i alla sammanhang, det som sker i tystnad talar ingen om.

Saknade barn behövs. Som en röst för oss som inte orkar.