Min älskade dotter…

Hej,

Det här är min historia, min sanning som syftar till att i slutändan kunna påverka politiker att lagstifta och därmed begränsa det som i Sverige kallas för föräldraalienation och internationellt för Parental Alienation Syndrome, förkortat PAS.

Jag väljer att benämna vederbörande personer med fingerade namn.

Hej Elisabeth, min älskade dotter som betyder mer för mig än livet självt. Idag är du 14 och inte långt från att fylla 15. När hela den här historien började var du 9. Det jag skriver nu är ämnat både för dig och för alla andra som läser. Jag avser att vara ärlig och kommer därför att skriva sådant som jag själv inte är helt stolt över. Du förstår, vi som skriver på den här sidan är alla offer för samma sak…., det är även du, mer du än jag faktiskt.

Hej vänner!
Nu känner jag ju inte er…, men ändå anser jag er som mina vänner, mina nära vänner. Många av oss delar en upplevelse som är närmast oumbärlig att leva med…, men som vi ändå gör. Jag kommer skriva lite då och då för att berätta min historia. Den börjar 2017, så det är ju en del att skriva. Det kommer därför ta ett tag. Jag planerar att skriva ofta, men ibland kan det kanske dröja mellan gångerna. Det här är min historia:

Slutet av dec 2017
Jag och min dotter är på skidsemester tillsammans med hennes kusiner Marcus och Nina. Elisabeth var 9år gammal vid tillfället, Nina 11 eller 12 och Marcus var 13. Jag åkte upp med alla tre till Sälen där min familj har en stuga. Tanken var att vi skulle ha några roliga dagar tillsammans. Vi hade kul, men som alltid med barn så blir det en del utmaningar.

30 dec 2017
Enligt överenskommelse via ett underskrivet avtal om umgänge som inte var juridiskt bindande skulle jag återlämna min dotter hos sin mamma kl.21.00. Pga rådande konflikt hade jag inte överdrivet bråttom från Sälen och jag lämnade henne kl.22 istället. När vi hade kommit halvvägs stannade vi för middag på McDonalds i Ludvika. Väl på plats frågade jag min dotter om hon skulle ha med sig något hem när jag lämnade henne. Hon pekade ut vissa saker som vi placerade lättillgängligt.

Efter middagen på McDonalds i Ludvika körde jag henne direkt hem till sin mamma. Jag lämnade henne och kramade om henne.

Jag körde hem och det tar mig ca 3-4 min från min dotters mamma. Direkt efter att jag kom hem så ringer min dotter och menar på att jag måste komma tillbaks och lämna vissa saker då de skulle åka skridskor dagen efter. De här sakerna låg nedpackade och inte alls tillgängliga. När klockan var ca 22.15 och jag var dödstrött efter att ha kört 40 mil, så var jag inte alls road, speciellt eftersom min dotters mamma inte alls hade nämnt tidigare att vissa saker skulle lämnas. Jag är övertygad om att hon underlät sig att göra det enbart för att jävlas…, men jag lämnade ju min dotter en timme för sent, så ok då. I efterhand tänker jag…, vad håller vi på med?

Där och då.., säkert mycket pga trötthet från att köra så långt och från att enbart vara trött av påfrestningen av konflikten mellan mig och min dotters mamma…, så lät jag det tyvärr gå ut över min dotter. Jag förklarade på ett högst otrevligt sätt att hennes mamma minsann fick hämta sakerna själv.

Elisabeth, Det var verkligen inte min mening att det skulle bli så. Jag är hemskt ledsen och ber så mycket om ursäkt.

Vid tidpunkten var jag tvungen att utföra ett ärende. Samtidigt som vi hade åkt hem från Sälen, så hade min mamma och flera andra åkt upp. Min mamma hade fått veta från en granne att hon hade glömt att tända upp i huset. Jag hade fått veta av min dotter att en sak som hon behövde var hennes allergimedicin. Naturligtvis vill jag min dotters bästa och avser att sätta hennes välmående i första hand, så i samtalet med henne nämner jag att jag ska lägga den i brevlådan för hennes mamma att hämta. Det gör jag också. Efter att ha tänt upp min mammas hus och återvänder, finns medicinen fortfarande kvar i brevlådan. Jag låter den ligga där och morgonen efter finns den fortfarande kvar…..

Sent samma kväll, den 30/12 2017
Min pappas fru får ett samtal från mitt ex nya sambo. Vi kan kalla honom för Rickard. Mitt ex väljer jag att kalla för Emma. Rickard ringer min pappas fru Karin och är helt vansinnig. Karin tycker att även min pappa ska höra samtalet och de bestämmer sig även för att göra en ljudinspelning. Karin och min pappa är väldigt lugna och sakliga i samtalet, medans Rickard är väldigt upprörd. Hans röst hörs också i majoriteten av samtalet och när min pappa frågar om han får komma till tals får han svaret: ”Nej, det får du inte!”. Det jag skriver nu finns såklart inspelat och är ingenting som jag skulle hitta på om det inte fanns underlag för mina påståenden. Utöver hans högst otrevliga ton, så påtalar han något som jag inte på något sätt kan känna igen mig i. Han menar på att min dotter är rädd för mig. Det säger han rakt ut i samtalet.

När jag dagen efter får höra samtalet, blir jag väldigt orolig. Tankarna kommer…, vem har jag att göra med egentligen? Jag visste ju att min dotter inte var rädd för mig.

Mitt umgänge veckan efter
Uteblir…
Jag får meddelandet av min Emma att just nu vill min dotter träffa mig. Frasen ”Just nu” kommer jag att återkomma till. Nu har det gått snart fem år och senast den 14/11-22 fick jag höra att ”Just nu vill hon inte”. Ja…, det är klart att frasen ”Just nu” innebär olika saker för mig och min dotters mamma.

Januari 2018
Umgänget en vecka senare uteblir och beskedet som jag får av Emma är att vår gemensamma dotter inte vill träffa mig just nu. Nu börjar jag förstå att det är allvar. Jag kontaktar min morbror som är brottmålsadvokat och frågar om han vet någon bra advokat som är verksam inom familjerätt. Han sätter mig i kontakt med en advokatbyrå baserad i Västerås och Eskilstuna. Jag tar mig till Västerås och där träffar jag Linda. Linda var något yngre än mig, men framstod som kunnig och efter att ha hört min historia, så tyckte hon att vi skulle stämma om umgänge, vilket vi även gjorde. Vid den här tiden märkte jag gradvis hur min dotters beteende mot mig ändrades. Hon har alltid varit väldigt kärleksfull, men gradvis upplevde jag att hon blev alltmer hatisk. Samtidigt fortsatte Emma att förmedla att min dotter inte ville umgås med mig. Att hennes egen vilja skulle styra. Lindas strategi var att vi skulle göra en tidslinje där vi skulle förmedla min dotters beteende mot mig över tid. Det var ju så att Emma utan beslut från domstol egenmäktigt beslutade att Elisabeth skulle bo hos henne på heltid.

Jag skapade en powerpoint presentation och infogade både bilder och videos som visade mitt umgänge med min dotter. Jag klistrade även in sms konversationer i presentationen och beskrev med förklarande text. Ett exempel på detta som jag inte hade med vid tillfället kan man se här:

Konversationen är mellan mellan mig och min dotter. Så här har det alltid sett ut, men efter den 30 dec 2017 så ändrades hennes beteende och inställning mot mig gradvis till att bli allt mer fientlig och även hatisk. Vi ville visa på att hennes förändrade beteende kom efter det att Emma beslutade att hon på heltid skulle bo hos henne. Det finns såklart mängder med sms mellan mig och min dotter både före och efter den 30 dec 2017 och utvecklingen i hennes beteende är mer än tydlig.

14 februari 2018 (Alla hjärtans dag)
Jag tog mig till min dotters skola med syfte att ge henne en present på alla hjärtans dag. Den här gången hade jag med mig två presenter. Hon blev förvånad av att se mig, då jag inte hade meddelat det i förväg. Det var ju en överraskning. Syftet var såklart att visa omtänksamhet mot min dotter, men jag gjorde även en ljudinspelning av mötet. Syftet var att motbevisa att min dotter skulle vara rädd för mig. Hon ger mig en bamsekram och säger att jag är ”Världens bästa pappa!”. Det är är alltså ca 6 veckor efter att Rickard har förmedlat att min dotter är rädd för mig. Det intressanta är att det finns ljudinspelningar som är daterade på båda tillfällena. För mig verkar det föga troligt att min dotter skulle vara rädd för mig 6 veckor innan jag är ”världens bästa pappa”. Vare sig Emma eller Rickard har kommenterat det faktumet trots upprepade frågor.

16 november 2022
Nu väljer jag att hoppa fram i tiden ett tag, men hoppar tillbaks snart igen. Jag vill vända mig till den person som betyder allra mest för mig. Elisabeth, när du var yngre kallade jag dig alltid för min ängel. Du föddes kl. 22.49 den 17 mars 2008 på BB Danderyds sjukhus. Den dagen och den tiden är det absolut bästa som har hänt mig. DU är det bästa som har hänt mig. Det kommer du alltid att vara och inget kan någonsin ändra på det! Det är länge sen nu, men vissa ögonblick från den dagen kommer för evigt att vara i mitt minne. Förlossningen gick väldigt bra och snabbt. Det första du gjorde som nyfödd var att du bajsade ner hon som hjälpte till med förlossningen. Hur tänkte du där? HAHA! Tro det eller ej, men det är väldigt vanligt. Vi flyttades snabbt till ett lite mindre hotell som låg precis intill BB. Där fick vi vara i några dagar. Den första som kom och besökte dig på hotellet var inte din mormor, farmor, farfar eller någon annan i din direkta närhet. Istället var det K. Nu blir det lite krångligt här, men K är din pappas styvbrors styvmamma. Ja, jag vet du har en märkligt familjekonstellation. Lite som en gammal film som heter ”Tomten är far till alla barnen” Se den någon gång, den är galet rolig. När det var dags för oss att åka hem hade din mamma sytt en jättefin brun lurvig dräkt. Den hade öron och såg ut som en björn. Det var snö ute och du såg helt underbar ut! Du var helt underbar! Du är helt underbar! Jag älskar dig och kommer så alltid att göra!

Våren 2018
Senare i februari får vi beskedet att vi ska ha en muntlig förberedelse i Attunda tingsrätt den 22 maj. Jag får fortfarande inte träffa min dotter med motiveringen att ”just nu vill hon inte”. Min advokat har kontakt med Emmas advokat, för att försöka få till ett umgänge, men jag upplever att hennes advokat medvetet förvärrar situationen med att förhala. Hon pratar om att en upptrappning av umgänget måste ske och försöker insinuera att jag inte är i balans, framförallt pga händelsen när Elisabeth ringde mig den 30 dec 2017 och önskade ha sina grejer. Emmas advokat hade ingen förståelse överhuvudtaget för att jag hade kört 40 mil och att det var sent på kvällen. Ingen hänsyn tog heller till att Emma inte hade meddelat detta i förväg. Under den här tiden fattar även Emma egna beslut om när jag får träffa min dotter. Hon förmedlade att jag kunde få träffa henne på onsdagar mellan 14-20. Jag svarade henne att jag hämtar min dotter på skolan på onsdagen kl.14 och lämnar henne på skolan fredag morgon. Svaret jag fick på det var ”Nej, det är inte förhandlingsbart”. Hon styrde alltså allt och förminskade min roll som förälder. Som jag skrev tidigare så hade vi ett avtal om umgänge som inte var juridiskt bindande. Enligt den överenskommelsen så skulle jag ha Elisabeth under sportlovet 2018. Trots det blev det inget umgänge. Nedan visas konversation gällande sportlovet.

På mer än två månaders tid hade jag fått träffa min dotter två eftermiddagar. Det hade Emma egenmäktigt beslutat. Efter ett tag förstår jag att Emma inte har några planer att låta mig träffa min dotter innan den 22 maj. Jag börjar därför undersöka möjligheten till ett interimistiskt (tillfälligt) beslut om umgänge. En förhandling påbörjas då mellan våra båda advokater.

Samtidigt som Emma gjorde allt för att förhindra mitt umgänge med min dotter, så kom min advokat med lite smarta idéer. Vi bad min pappa att fråga Emma om umgänge. Varje gång hon säger ”Nej, hon vill inte” blir det väldigt tydligt vem det är som inte vill samarbeta och tanken var att vi kunde använda oss av det senare i rätten.

Samtidigt under den här tiden gör familjerätten en utredning som ska ligga till grund för Tingsrättens beslut. Familjerätten kan egentligen inte fatta beslut, istället är deras uppgift att komma med en rekommendation. Familjerätten intervjuar mig, min nuvarande sambo Anna, Emma, Rickard och Elisabeth. Familjerätten gör även hembesök för att se hur boendeförhållanden ser ut för Elisabeth. Vad jag inte vet vid det här tillfället är att Familjerätten även gör ett utdrag ur belastningsregistret på oss alla som blir intervjuade. Det kommer att få betydelse senare.

Emma är fullständigt kompromisslös och därför blir umgänget bestämt till enbart onsdagar mellan 14-20. Det blir svårt och för första gången någonsin får jag ett sms svar från min dotter skrivet i versaler. Det gör att jag tvivlar på att det är hon som har skrivit det. När hon skriver nedan meddelande till mig är hon precis 11 år fyllda.

Försöken till umgänge fortsätter och eftermiddagen den 2:a maj 2018 kommer jag till Elisabeths skola med hennes farmor. Vi ser att hon tittar efter oss och så fort hon ser oss springer hon bort och hämtar sin lärare och med honom närvarande förklarar hon att hon inte vill följa med. Elisabeths farmor gav henne en kram innan vi gick därifrån utan henne. Det var tydligt att hon inte tyckte om kramen. Nu stod det väldigt klart för mig att hon hade blivit påverkad att inte enbart tycka illa om mig utan även sin övriga släkt på min sida.

Det stod klart för mig att det skulle se ut så här tills vi fick ett beslut i rätten, så det var inte mycket annat att göra än att vänta tills den 22 maj.

Helt plötsligt händer något väldigt chockerande. Jag får ett brev från polisen att jag är anmäld för misshandel av Emma och ska infinna mig på förhör. Förhöret ska äga rum den 16/5 2018. Jag förstår verkligen ingenting. Jag har verkligen aldrig rört henne. Jag var med om ett slagsmål i nionde klass, men det är det enda i hela mitt liv.

Jag och min advokat bestämde att hon skulle finnas med på telefon under det aktuella förhöret. I förhörs rummet möts jag av två poliser. Det var första gången jag har suttit i polisförhör och att göra det med vetskapen om att man är oskyldig.., ja, det är en väldigt speciell känsla. Jag får då veta att den påstådda misshandeln ska ha ägt rum någon gång under 2015 och det finns ett foto på Emma med ett blått öga. Stämningen under förhöret var absolut inte trevlig, men jag visste ju att jag inte var skyldig till något, så även om jag kände mig väldigt liten just då, så kände jag mig trygg. Jag blir inte fälld, för jag har inte gjort något. Så kände jag. Däremot snurrade det i mitt huvud. Jag förstod verkligen inte hur det kunde finnas ett foto av Emma taget under en tid då vi var tillsammans. Jag hade verkligen inget minne av något sådant. Ca en vecka efter förhöret får jag beskedet att åklagaren lägger ner ärendet omgående.

Men…, det snurrade ändå i mitt huvud.., vart kom fotot ifrån. En tid efter det pratade jag med två nära släktingar och de visste precis hur skadan uppkom. Så fort de berättade kom jag ihåg. Det var en arbetsplatsskada som inträffade Emma när vi var tillsammans. Anledningen till att mina släktingar visste om det var pga att Emma vid tillfället hade lagt upp samma bild på Facebook och där förklarat vad som hade hänt.

Nu kom jag ihåg allt väldigt tydligt, jag behövde bara bli påmind om det. Jag letade på Emmas Facebook efter bilden, men den var såklart borttagen. Jag hade såklart polisanmält henne för fals tillvitelse om den fanns kvar. Hur kan en person göra så? Vem gör så? Polisanmäla en person och låta denne sitta i förhör för något man inte har gjort???

22 maj 2018
Vi träffades i tingsrätten för en muntlig förberedelse och ett beslut i väntan på dom kom. Det är ju så i Sverige att det är barnets umgänge med dig som förälder och inte tvärtom, även om jag möjligtvis har skrivit annorlunda tidigare.

Beslutet innebar att min dotter skulle ha umgänge med mig varannan lördag eller söndag fyra timmar åt gången. Umgänget skulle ske tillsammans med umgängesstöd. Jag orkade inte tjafsa om det. Jag vet att jag inte på något sätt är en fara för mitt barn och det vet alla andra i min närhet också. Jag spelade helt enkelt med i väntan på den riktiga domen. Det framgår även av beslutet att umgänget ska gälla längst till slutet av 2018. Umgänget skulle börja så snart familjerätten och umgängesstödet hade meddelat att det fanns förutsättningar för det, så det skulle komma att dröja några veckor.

Som jag skrev tidigare, gjorde familjerätten utdrag ur belastningsregistret. Det framgick av materialet som presenterades i rätten den 22 maj. Det fanns inget i mitt belastningsregister, inte heller i min sambos, inte i Emmas, men i Rickards fanns det. Domen var av allvarlig karaktär och avsåg upprepade brott mot sitt ex under tiden då de var sambos.

Slutet av maj 2018
Ca en vecka efter det interimistiska beslutet den 22 maj, börjar jag fundera en hel del på domen som jag hade läst väldigt kortfattat om. Jag tänker för mig själv att domas måste ju vara offentliga i Sverige. Jag börjar googla och hittar sajten Lexbase. Där hittar jag domen i sin helhet.., men det var inte det som var mest uppseendeväckande.
Nu hittade jag en helt ny dom, som hade vunnit laga kraft efter det att vi var i rätten den 22 maj, dvs bara några dagar innan jag hittade den på Lexbase.

Materialet var långt och tog tid att läsa och det var detaljerande…. och…, väldigt skrämmande. De begångna våldsbrotten var riktade mot hans ex (Lisa) inför ögonen på deras gemensamma barn. Jag blev väldigt chockad och trots konflikten med Emma, blev jag orolig för henne. Jag tog därför kontakt med en god vän vars fru var vän med Emma. Jag ville berätta vad jag hade sett, men visste inte om Emma visste. Om hon inte visste, så var det fullt möjligt att hon inte var säker. Av den anledningen tog jag kontakt med min vän. Jag bad honom om att be sin fru hålla ett öga på Emma.

Det visade sig att hon visste och stöttade sin sambo och det visade sig också att hon inte hade haft en tanke på att informera mig. Hon kände att det var deras ensak och att jag inte hade att göra med att min dotter bodde på heltid med en dömd våldsman.

Nationaldagen 2018
Av en slump så kommer jag i kontakt med Lisa och jag bestämmer mig för att träffa henne i sitt hem på nationaldagen. Hon hade då gjort iordning en hel pärm till mig med material. Hon berättade om sin tillvaro de senaste åren då hon vid ett flertal tillfällen hade tvingats vistas på skyddade boenden. Hon berättade ingående om vad hon hade varit med om och förklarade tydligt för mig vem jag verkligen hade att göra med. Jag visste verkligen inte vad jag skulle tro och vad jag skulle känna. Det var helt surrealistiskt…, som en film.

Avslutningsmys på bad den 11/6
Av en god vän som hade barn i samma klass som min dotter fick jag veta att det skulle vara ”avslutningsmys” på ett närliggande bad. Det skulle vara frukt och dryck till barnen och annat tilltugg till föräldrarna. Vid tillfället var Emma en av två klassföräldrar som ordnade allt och bjöd in samtliga föräldrar, samtliga föräldrar utom mig alltså. Jag fick ingen inbjudan utan fick höra om det av min vän. När jag frågade Emma om det, fick jag svaret att jag helt enkelt inte var välkommen.

29 juni 2018
En umgängesstödjare var utsedd och det första umgängestillfället skulle äga rum den söndagen den 1:a juli. Några dagar tidigare, den 29 juni fick jag dock beskedet från umgängesstödjaren att det var avbokat. Anledningen var att Elisabeth ”inte ville”.

16 juli 2018
Den här dagen får jag veta att Emma kräver mig på underhåll då Elisabeth uteslutande bor hos henne. Min ambition då var ju att min dotter skulle bo varannan vecka hos mig, så jag förstod inte varför frågan om underhåll ens uppkom.

17 juli 2018
Den här dagen får jag ett brev från min dotter. Se nedan. Vid tidpunkten är hon 11 år gammal. Hon har naturligtvis inte köpt kuvert, frimärke och själv lagt brevet på brevlådan. Hon har fått ”hjälp” helt enkelt.

24 juli 2018
Den här dagen skickade jag ett mail till min advokat och beskrev hur umgängestillfällena hade varit. Då skulle det ha varit tre tillfällen på fyra timmar vardera. Det första tillfället blev inställt då min dotter inte ville. Det andra tillfället sågs vi, men enbart för att min dotter förklarade att hon inte ville. Det varade i ca 1 minut. Det tredje tillfället varade i ca 5 minuter. I samma mail till min advokat beskrev jag att jag hade pratat med umgängesstödjaren som förklarade att hon inte hade sett någonting i mitt beteende som kunde anmärkas på. Hon förklarade att jag hade agerat felfritt och att hon även hade rapporterat det till familjerätten. Min upplevelse nu var att min dotter i allra högsta grad var påverkad och att utvecklingen gick åt helt fel håll, dvs att hon blev än mer hatisk. Dagen efter skulle umgängesstödjaren ge sin sista uppdatering till familjerätten och den 29 augusti skulle jag och Emma återigen ses i rätten.

Tingsrätten den 29 aug 2018
I tingsrätten beslutades inte mer än att en boende- och umgängesutredning skulle tillsättas. Utredningen skulle vara färdig den 2 januari 2019.

Slutet på oktober 2018
Jag får besked om att vi är kallade till huvudförhandling den 17 och 18 mars 2019. Även om datumet kändes långt bort, så var det just det…, ett datum där allt skulle få ett slut. Jag var övertygad om att min dotter skulle få umgänge med mig, vilket innebar att jag var övertygad om att allt skulle bara kunna bli bättre efter detta datum.

Umgänget under den här tiden sker fortsatt tillsammans med umgängesstödjaren och även om det gick trevande i början, så började umgängestillfällena gå bättre och bättre.

Den 28 oktober skickade jag ett mail till min advokat:

”Hej Linda, 

Jag träffade Elisabeth idag 🙂

Hon var lite trevande i början, men vi kunde ändå prata och skratta lite tillsammans. Jag avrundade själv mötet då jag ville börja försiktigt. Jag hade sms kontakt med umgängesstödjaren som var med oss efteråt och hon tyckte att det var bra att jag avrundade och hon förmedlade också att Elisabeth verkade må bra efteråt. 

Både jag och hela min familj är jätteglada eftersom detta var ett stort steg framåt. Nu får vi se vad som händer om två veckor om det blir ett möte då också, men jag är hoppfull. Jag tänkte skicka en Halloween present till henne i veckan. Det är absolut för tidigt att säga, men det skulle ju vara toppen om vi kunde komma överens utan huvudförhandling. Det sista som överger en är ju hoppet”

Även om jag och umgängesstödjaren var nöjda med umgänget och att familjerätten uppgav att de tyckte att det var bra att jag avrundade mötet i förtid då jag ville avsluta på topp, så var det en person som definitivt tyckte precis tvärtom. Såklart var det Emma som anklagade mig för att ha avbrutit mötet i förtid, ungefär som att jag visade på att jag inte ville umgås med min dotter.

Hon har gjort på liknande sätt vid ett flertal tillfällen, dvs hon tar en del av sanningen och vrider till den något så att den blir till något helt annat.

10 november 2018
Den här dagen hade jag och Elisabeth vårt fjärde umgängestillfälle sedan den 22 maj. Det här tillfället var umgängesstödjaren med precis som vid tidigare tillfällen. Vi spelade bowling och hade kul. Efteråt fikade vi och vi hade en del skratt. Elisabeth berättade för mig att det var en sak hon ville säga. Hon blev allvarlig och berättade att hon ville bo hos sin mamma på heltid, men att hon ville träffa mig emellanåt med umgängesstödjaren. Jag förstod det som att hon menade framöver och inte enbart just nu. Jag kände att jag inte ville prata med Elisabeth om sånt här , då jag inte vill blanda in henne alltför mycket. Jag svarade ”ok” som att jag förstod vad hon sa. Efteråt pratade vi om något annat.

12 november 2018
På måndagen den 12/11 hör familjerätten av sig till mig. De berättar då att Emma har förmedlat att Elisabeth har berättat för henne att jag har sagt ja till att Elisabeth ska bo heltid hos henne. Såklart är det helt felaktigt. Det var aldrig min intention och jag skulle givetvis aldrig godkänna något så viktigt så lättvindigt på några få sekunder. Jag pratade därefter med umgängesstödjaren som meddelade mig att hon förstod konversationen precis som jag gjorde, dvs att jag inte önskade prata om detta utan gick vidare att prata om något annat. Umgängesstödjaren berättade även för mig att hon tyckte att det var helt rätt av mig att agera på det sättet och att hon skulle ha gjort likadant. Återigen tog Emma en del av sanningen och gjorde den till något helt annat.

I samma samtal från familjerätten så förmedlade de att Emma ville att jag skulle skriva under ett avtal som låter henne ha all umgängesrätt med Elisabeth och jag ingen. Emmas önskan var att vi skulle skriva under avtalet utan att bådas våra advokater skulle vara närvarande. Givetvis var det inget som jag kunde tänka mig att göra.

25 november 2018
Det var dags för vårt femte umgängestillfälle. Vi skulle spela minigolf kl.11. Umgängesstödjaren skickade ett sms dagen innan och meddelade mig att Elisabeth önskade flytta tiden till 11.20 eftersom hon skulle se en film på bio innan. Jag skrev att det var helt ok. Några minuter efter 11.20 ringer jag umgängesstödjaren som meddelar att Elisabeth inte vill träffa mig eftersom ”det inte känns bra i magen”. Både jag och umgängesstödjaren åkte hem utan att det blev något umgänge. 

Antal umgängen som hade ägt rum var nu fyra stycken sedan den 22 maj, men de två första varade enbart i ett fåtal minuter, så sammanlagt två stycken som går att räkna som riktiga umgängestillfällen.

Under den här tiden var det ganska intensiv mailkorrespondens mellan både min och Emmas advokat. Det var tydligt att Emma genom sin advokat ville begränsa min dotters och mina umgängen så långt det gick.

28 november 2018
Familjerätten meddelar nu att de inte kommer att hinna klart med sin utredning tills början av januari 2019, utan behöver mer tid. Huvudförhandlingen i tingsrätten ska även den komma att bli något försenad.

29 januari 2019/Familjerättens utlåtande
Baserat på familjerättens utlåtande beslutas det att det interimistiska beslut om umgänge tillsammans med umgängesstödjaren ska fortsätta fram tills huvudförhandlingen i slutet på mars 2019.

Jag får ett protokoll från familjerättens utredning och deras förslag till tingsrätten om beslut. Förslaget innebär att Elisabeth ska ha sitt stadigvarande boende hos Emma samt att ett umgänge mellan Elisabeth och mig inte ska regleras.

Det värsta beskedet en förälder kan få! En mängd känslor vällde över mig. Jag trodde verkligen inte att det var möjligt.

Motiveringen till beslutet är:

Jag trodde verkligen inte vad jag läste. Hur kunde det vara möjligt?! Här har familjerätten tagit hänsyn till min dotters vilja, men de har inte på något sätt tagit hänsyn till att det skulle kunna vara hennes påverkade vilja. Jag visste att familjerättens förslag vägde mycket tungt…, men samtidigt är det inte allt. Jag visste att jag hade enormt mycket bevis för att min dotter har blivit påverkad till att tycka illa om mig. Det rör sig som jag tidigare har beskrivit om en förändring i beteende över tid då min dotter uteslutande bodde hos sin mamma, ljudinspelningar, sms och liknande. Jag förstod att jag trots familjerättens beslut hade väldigt mycket på fötterna och nu ville jag bara att den 27 mars skulle vara över.

Februari 2019
I väntan på slutförhandlingen i tingsrätten bad min advokat mig om att samla på mig bevis för Emmas oförmåga till samarbete. Därför bad jag Emma om information om vår dotter, dels gällande skola, ,men även om hennes sjukvård.

Hennes svar till mig är:
”Du har tillgång till både Shoolsoft (Skolsystem) och till hennes journal på mina vårdkontakter 1177”. Hon visar väldigt tydligt minsta möjliga samarbetsvilja då hon vägrar svara på mina frågor.

Den här månaden går min mormor bort. Elisabeth har vid flera tillfällen träffat henne och jag ville självklart vara den som berättade den tråkiga nyheten för henne. Jag tyckte också att det var självklart att berätta det här för henne personligen och inte via tel samtal eller sms. Jag vädjade därför till Emma om detta. För mig spelade det ingen roll om en umgängesstödjare var närvarande eller inte. Jag ville träffa min dotter för att berätta det här för henne och vädjade verkligen om detta.
Då Emma tidigare har berättat saker för vår dotter som jag ansåg var min ensak att berätta, så avslöjade jag inte vad det var jag ville berätta för för dotter. Jag fick beskedet att min dotter inte ville träffa mig och att vad det än var som jag ville berätta om så fick jag skicka ett sms om det.

Jag valde att inte göra det och hoppades istället att få göra det vid nästa möte med min dotter (om det skulle bli något).

Tre dagar senare får jag följande meddelande från Emma:

Naturligtvis blev jag både ledsen och upprörd, då syftet med att hon valde att ta reda på vad jag ville prata med vår dotter om och att hon tog beslutet att göra det själv, endast syftade till att göra mig illa. På samma sätt som med den uppdiktade misshandeln har jag väldigt svårt att förstå varför någon person vill göra på det här sättet. Det är enbart ren ondska.

Slutet av mars 2019/slutförhandlingen i tingsrätten
Det skulle inte bli några fler umgängen med Elisabeth. Emma hade helt enkelt meddelat umgängesstödjaren att Elisabeth inte ville. Nu var det enbart några dagar kvar tills vi skulle ses i rätten för slutförhandling. Min advokat hade inför slutförhandlingen antytt för Emmas advokat att vi hade omfattande bevisning för att Emma hade påverkat Elisabeth till att tycka illa om mig och resten av sin släkt på min sida. En del av bevisningen hade hon även berättat rakt ut om. Syftet var att få Emma att backa och acceptera en förlikning.

I samband med detta hör även domaren i målet av sig och menar att ingen av oss, vare sig jag, Emma eller Elisabeth kan vänta oss något positivt av en fortsatt rättegång. Han uppmanar till förlikning. Nu är det den 25 mars 2019 och vi skulle ses i rätten två dagar senare.

Emmas advokat menar att Emma är öppen för en förlikning och min advokat skriver ett förslag till umgänge.

Förslaget innebar ett umgänge som skulle trappas upp över tid. Inledningsvis skulle min dotter ha umgänge med mig fyra timmar varje söndag mellan 12-16 med start V.14. Så skulle det vara fram tills skolavslutningen i juni och efter det skulle umgänget trappas upp ytterligare. Efter ett tag skulle min dotter ha umgänge med mig varannan helg, vartannat lov och fem veckor varje sommar. Utöver umgänget är det väldigt mycket annat som stipuleras i domen. Exempelvis är det 6 st besök som jag och min dotter ska göra hos psykolog i syfte att förbättra vår relation. Enligt förslaget skulle jag ha rätten att bestämma vilken psykolog som vi skulle besöka. Förslaget innebar även att Emma skulle verka för att Elisabeth skulle ha en bra relation med mitt nätverk i form av farmor, farfar och kusiner.
Förslaget innebar också att det skulle vara Emma som skulle se till så att umgänget kom till stånd.

Naturligtvis innefattar en dom så mycket mer, men kortfattat ser domen ut enligt ovan. Båda våra advokater skrev under förlikningen som sedan blev till en dom i tingsrätten. Förlikningen var ett faktum och två dagar innan slutförhandlingen skulle äga rum kom vi äntligen överens.

Jag kommer ihåg. Lättnaden var enorm! Känslan var verkligen obeskrivlig! Var det verkligen sant?! Var den här mardrömmen verkligen över?! Tyvärr skulle det visa sig senare att det var den inte…

Temporärt avbrott i tidslinjen…, julen 2022

När jag skriver det här är det den 22 december 2022. Den femte julen utan min dotter. Den första julen efter den utlösande faktorn som ägde rum den 30:e december 2017, dvs julen 2018, så skickade jag en julklapp till min älskade dotter. Det var endast ett kuvert, men med ett bra innehåll. Till det hade jag skrivit ett brev. Några dagar senare fick jag tillbaks julklappen i posten med ett brev från min dotter där hon förmedlade att hon inte vill ha mina presenter. Beskedet från hennes mamma till mig har varit att respektera hennes vilja och sedan dess har jag därför inte skickat någon julklapp, men jag har såklart alltid skickat en julhälsning. Elisabeth, att bara veta om att jag kan skicka en julklapp till dig skulle betyda såå mycket! Det skulle verkligen betyda allt! Jag hoppas verkligen att vi någon gång kan komma dit.

Nu kom jag in på ett ämne som jag är övertygad om är väldigt jobbigt för oss alla som är drabbade av det här,.. nämligen högtider .., och framförallt julen. När jag skriver det här är det den 22 december 2022 och julafton är bara två dagar bort. Hur känns det nu att veta att jag återigen inte kommer att få fira jul med min älskade dotter? Hur känns det att inte få ett samtal med en jul hälsning från sin 14 åriga dotter? Hur känns det att inte få ett svar på sin egen julhälsning? Ärligt talat.., fullständigt fruktansvärt! Nä, inte ens så hemskt känns det, känslan är obeskrivligt smärtsam! Just det här går inte att skriva om utan pauser och tårar i ögonen och det går förmodligen inte ens att förklara för att någon som inte upplever ssamma sak att någonsin ska kunna förstå. Den första julen var värst, men det var nog även den andra och tredje också. Nä, det blev nog inte alls bättre för varje år. Det har blivit något bättre nu tycker jag.., eller nej, det har det nog inte alls blivit, enbart något mindre svårt att leva med. Oavsett om man kan slappna av i 5, 10 eller kanske tom 20 minuter, så finns alltid tankarna där ändå. Har ni varit med om det.., att ni har haft det trevligt, roligt och bra utan att egentligen tänka på det som gror, ..men sen plötsligt kommer allt ifatt er, även under den tid då alla andra i samma sällskap har det bra? Det har hänt mig, fler än en gång. Fruktansvärt jobbigt. För mig är situationen fortfarande väldigt jobbig att leva med, men dock något mindre jobbig. Att det är så, att det inte är lika outhärdligt längre som det var, har jag enbart alla de nära och kära att tacka för. Allt stöd som jag fått under åren från familj, släkt och vänner har varit helt enormt. Tack alla ni som ALLTID finns där, ni vet vilka ni är och ni betyder ALLT för mig i det här.
GOD JUL TILL ER ALLA!

27 mars 2019, dagen efter förlikningen

Dagen efter förlikningen fick min pappa ett sms av Emma. Hennes inledning av sms:et är följande:

Det stod genast klart för mig att hon inte var nöjd med förlikningen. Dessutomm anser jag att det tyder på att den enda anledningen hon beslöt sig för att förlika var för att hon visste att jag hade enormt mycket bevisning mot henne.

Första helgen i april 2019

Äntligen skulle det första umgänget sedan förlikningen äga rum mellan mig och min dotter. Vi gick på bio. Då vi tillsammans hade beslutat att jag skulle ha umgängesstöd den inledande tiden, så var min pappa med vid det första tillfället. Allting gick väldigt bra, lite krystat först, men det tog inte alls lång tid innan allt släppte. Vi hade kul tillsammans helt enkelt 🙂 Efter umgänget skickade min pappa, Elisabeths farfar ett sms till Emma där han undrade hur Elisabeth hade upplevt dagen.

Emma svarade: ”Det tycker jag inte ni ska fråga mig, utan henne i fortsättningen. Ni va väl ändå med idag samt åkte hem m henne? Hon kände sig iaf kluven. Jobbigt i början. Kul med bion. Och jobbigt med kramarna enligt henne själv”

När jag läste hur hon hade svarat min pappa blev jag helt mållös. Så hårt och känslokallt och dessutom menar hon på allvar att vi alla uteslutande ska diskutera frågan med min dotter som då var nyligen 11 år fyllda. Hon anser uppenbarligen inte att det är en fråga överhuvudtaget för umgängesstödet tillika Elisabeths farfar, mig eller ens henne själv. Istället anser hon att det här ska uteslutande tas upp med en 11 åring. Självklart tycker jag att det är en sak som ska tas upp mellan både mig och Elisabeth, men givetvis även mellan mig och Emma. Jag anser givetvis att frågan var berättigad av Elisabeths farfar.

Utöver frågan om vem som egentligen ska säga vad till vem, så vill jag förmedla att jag och Emma hade ett förhållande under hela 18 års tid. Vi träffades utomlands när vi båda var väldigt unga. Jag bodde i Stockholmsområdet och hon bodde i en stad i norra Sverige. Efter att hon hade tagit studenten flyttade hon ner till STHLM och vi köpte lägenhet tillsammans. Då hon flyttade ner till mig och inte tvärtom blev det naturligt att vårt umgänge inom släkten fokuserades mer till min sida. Mina föräldrar har under alla dessa år ställt upp enormt mycket för Emma. Bjudit henne på skidsmestrar i deras stuga i Sälen, charterresor, ’och även flertalet seglatser i medelhavet. Jag vet inte hur många julaftonar som firades hemma hos min pappa och då var även Emmas mamma närvarande. Utöver det var det ofta middagar hemma hos min pappa. Under en lång tid var det tradition på söndagar. Hon blev verkligen välkomnad och fick även ett väldigt stort stöd av min pappas fru när hon drabbades av ätstörningar. Min familj visade henne verkliogen inget annat än omtanke och kärlek.

Att Emma svarade min pappa som hon gjorde förstår ingen av oss. Han, hans fru och min mamma har verkligen inte gjort henne något annat än att visa henne omtanke och kärlek. Det skulle visa sig senare att just det här meddelandet var förhållandevis ”milt” för att komma från henne. Ingen av oss förstår vart allt hat kommer från.

april 2019

I början av april 2019 får jag ett mail från min advokat. Det är Emmas advokat som nu kräver mig på underhåll för den första tiden som min dotter uteslutande bodde hos sin mamma, dvs från det datum som min dotters mamma egenmäktigt beslutade att Elisabeth skulle bo hos henne på heltid. Att Elisabeth skulle bo där på heltid var återigen alltså inget som vi tillsammans hade kommit överrens om utan något som Emma själv beslutade utan dom eller likande från rättsinstans. Beloppet uppgick till 6292::-. Trots det låga beloppet ansåg jag och anser fortfarande att det är fullständigt galet! Hon tog lagen i egna händer och nu ska hon belönas för det??! Jag förstår verkligen inte!

När jag tog upp detta med Emma var svaret:

Ord och inga visor helt enkelt. Jag vägrade att betala. Att vår gemensamma dotter skulle bo hos Emma på heltid var inget som vi hade beslutat tillsammans, istället valde hon att sätta sig över lagen och ta ett egenmäktigt beslut. Nä, om hon vill ha mina pengar, som hon inte på något sätt har förtjänat.., ja, då får hon kriga för dem, så kände jag och så känner jag fortfarande. Hon stämde mig på underhållet..

Fortfarande april 2019

I förlikningen kom vi överens om att Elisabeth och jag tillsammans skulle träffa en terapeut/psykolog och prata igenom det som har varit. Det skulle bli sex st möten och syftet skulle vara att stärka vår relation. Jag skulle få välja terapeut utan inblandning från Emma och Emma skulle ombesörja så att Elisabeth skulle infinna sig på angiven tid och plats.

Emma frågar mig upprepade gånger på mail om jag har hittat lämplig terapeut. Jag väljer initialt att inte svara på hennes fråga. Dumt kan tyckas, men det fanns ett syfte med det. Under hela tiden sedan den här fruktansvärda historien tog sin början har jag ställt frågor om min dotters skolgång, hälsa och fritidsaktiviteter. Oftast har jag inte fått något svar överhuvudtaget. De gånger jag har fått ett svar har det varit väldigt kortfattat eller rent av otrevligt. Vid ett tillfälle när jag frågade hur det går för henne i skolan, fick jag svaret ”Det går bra”. . Ärligt talat tycker jag att man som förälder och vårdnadshavare förtjänar ett lite mer utvecklande svar än så. Många gånger har hon även hänvisat till andra instanser för att jag ska kunna få svar på de här frågorna.

Mitt syfte med att initialt inte svara var att poängtera för Emma hur viktigt det är för båda parter att vi svarar på ställda frågor. Det är uppenbart att Emma känner att jag ska svara på hennes frågor samtidigt som hon inte tycker att hon har någon skyldighet att svara på mina. Jag skickade ett mail till henne om det och både mailet och hennes svar kan ses nedan:

Inte på något sätt kan man få ett vettigt svar från henne. Det hela handlar uteslutande om att hon vill få sin vilja igenom och att hon egentligen VILL ha konflikten! Jag förstår verkligen inte..

Hur går umgängena under den här tiden då?

Jo, de går riktigt bra! Jag och min dotter har umgås och gör lite olika saker de gånger vi träffas. Vi går på bio, spelar minigolf, spelar bowling osv. Allt med umgängesstöd, men det spelar ingen roll. Det går bra och jag ser att min dotter känner sig trygg och att hon trivs. De gånger som min pappa var med som umgängesstöd gick han medvetet bort ett tag. Han skulle köpa något på pressbyrån eller liknande. Syftet var såklart att lämna mig ensam med min dotter för att vi skulle knyta an ännu bättre. Det visade sig att när han gjorde det, så visade hon inte minsta tecken på att känna sig obekväm, tvärtom faktiskt. Vi skrattade och hade kul. Det var helt fantastiskt!

Sedan kom tiden då min dotter skulle lämnas tillbaks till sin mamma. Då var det alltid gnäll på något från henne. Vi var fem minuter sena eller så poängterade hon något annat som var fel. Hon tänkte inte överhuvudtaget på det faktum att vår dotter faktiskt hade haft en bra tid tillsammans med oss alla. Jag skrev ett mail till henne om det här:

Det finns en sak som är väldigt intressant med hennes svar och det är att hon den 14 april 2019 tycks tycka att det är fruktansvärt viktigt att domstolsbeslutet måste följas. Den här gången handlade det om att jag lämnade tillbaka min dotter till henne efter 4 tim och fem minuter istället för efter 4 timmar. Jag var alltså fem minuter sen. Nu var det alltså väldigt viktigt att domstolsbeslutet skulle följas till punkt och pricka, men det skulle snart ändras till det exakt motsatta.

Under umgängena har jag och alla som är med uppfattningen om att det går väldigt bra. Vi ser att min dotter verkligen trivs och mår bra, men ändå förmedlar Emma det exakt motsatta och det blev allt mer klart för mig att hon påverkade min dotter sakteliga att tycka samma sak som hon själv. Vid ett tillfälle när jag lämnade tillbaks min dotter, så vände Emma oss ryggen allihop inför Elisabeth. Jag ifrågasatte detta beteende då det är en självklarhet för de flesta att barn härmar beteende. Jag menade att beteendet från Emma påverkar vår dotter att tycka lika illa om mig och min släkt som hon själv gör. Emma höll inte med om att det beteendet påverkar ett barn som då var elva år gammal. En liten parentes i det här är att Emma arbetar och är utbildad som lärare/pedagog för lågstadieelever.

April/maj 2019

Jag forstätter att leta efter en psykolog/terapeut som jag och min dotter kan besöka. Det var inte det lättaste då många inte tog emot både förälder och barn. Jag ställde Emma en fråga gällande arvodet till den psykolog som vi så småningom skulle besöka. Hon hade sin klara uppfattning om att hon absolut inte skulle vara med och betala något. Det låg ju i mitt intresse menade hon. Pengarna i sig brydde jag mig inte om, men hennes inställning tycker jag enbart visar väldigt mycket om hennes lämplighet som värdnadshavare. För mig är det en självklarhet att man som förälder ska vilja att ens barn ska ha en bra relation med båda sina föräldrar. Enligt Emma ligger det enbart i mitt intresse att jag har en bra relation med min dotter och absolut inte i hennes. En fullständigt galen inställning anser jag.

Det är under den här tiden som Emmas föräldraalienation eskalerar. Den har såklart varit omfattande tidigare, men vi märkte ju alla av Elisabeths vilja att umgås. Vid den här tiden dansade Elisabeth och varje vår och vinter var det dansuppvisning. Året innan hade jag köpt biljetter, flera stycken allra längst fram. Då Elisabeth inte ”ville” att jag skulle gå, gav jag bort mina biljetter till en familj som såklart blev jätteglada. Den här gången hade jag ingen lust att betala för biljetter för att sedan ge bort dem, så jag stämde av med Emma. Elisabeth ville inte att jag skulle komma, även om jag skulle hålla mig osynlig och boka biljetter långt från scenen.

19 maj 2019

Den 19 maj hade jag en mailkonversation med Emma gällande ett problem som uppstod i samband med ett umgängestillfälle. Problemet var att hon som skulle vara umgängesstöd hade drabbats av magsjuka.
Mailkonversationen följer nedan:

Återigen är det Emma som styr agendan och jag som förväntas gå i hennes ledband. Om man bortser från det så skriver hon en sak som är väldigt intressant. Un skriver att det är min dotters umgängesrätt med mig och inte tvärtom. Det har hon rätt i, men det ska visa sig framöver att hon väljer att gömma sig bakom just det här för att utöva umgängessabotage.

Fortfarande maj 2019

Svaren som jag fick från Emma på vad jag än ställde för frågor var högst otrevliga och kortfattade och hon gjorde det väldigt tydligt för mig att hon inte hade för avsikt att samarbeta på något sätt. En annan fråga jag ställde var om min dotters kommande dansläger:

Konsekvent valde jag att agera på ett trevligt sätt istället för att svara med samma mynt. Anledningen tror jag är mitt eget samvete. Åtminstone har jag ansträngt mig att vara trevlig och tillmötesgående i kommunikationen även om hon inte har det.

Mitten av Juni 2019

Umgängena fortsatte och det gick bra.., tills det inte gjorde det… Jag kommer inte ihåg exakt när, men någon gång i mitten av juni skulle Elisabeth delta i Eken Cup, som är en handbollsturnering som spelas utomhus. Hundratals lag kommer för att tävla och det var jag som hade umgänget. Elisabethen skulle åka till turneringen med en kompis och hennes mamma och jag skulle komma lagom tills turneringen skulle börja. Men något olyckligt inträffar. Jag hade under ett par dagar känt en mindre smärta i vänster sida som vandrade bak till ryggen. Jag tänkte enbart att jag hade legat konstigt när jag hade sovit och trodde att det skulle gå över. Det gjorde det inte och dagen innan turneringen skulle äga rum, vaknar jag upp med en ofantlig smärta och förstår inte ens hur jag ska ta mig upp ur sängen, än mindre hur jag ska ta mig till handbollsturneringen nästa dag. Jag förstår omgående att jag måste till sjukhus. Till saken hör också att jag hösten 2017 genomgick en njurtransplantation där jag fick min pappas ena njure. När man transplanteras ”kopplas” ens egna två njurar bort, men läkarna lämnar kvar de i kroppen och den ”tredje” njuren placeras normalt på antingen höger eller vänster sida nedåt magen. Naturligtvis var jag rädd för att något hade hänt med min enda fungerande njure. Trots enorma smärtor lyckas jag ta mig upp ur sängen och jag får skjuts till sjukhuset. En fördel med att vara transplanterad är att jag alltid blir prioriterad. Läkarna har samma rädsla som jag att något är fel och de ser alltid allvarligt på när jag drabbas av något. Väl på sjukhuset konstateras att jag har en allvarlig urinvägsinfektion som har gått över till en njurbäckeninflammation. Jag fick omgående antibiotika intravenöst, så smärtan avtog ganska omgående.

Nu till det stora problemet, jag ville verkligen till min dotters handbollsturnering som skulle äga rum dagen efter. Jag visste också att om jag inte kunde komma, så skulle jag få kritik för det och jag hörde orden för mig själv ”Du bryr dig inte om din dotter”. Jag var också väldigt rädd för att jag skulle bli beskylld för att ljuga, dvs att Emma skulle intala Elisabeth att jag inte alls låg på sjukhus utan att jag valde att inte komma på hennes handbollsturnering för att jag helt enkelt inte var intresserad. Då jag kände att smärtan avtog snabbt, pratade jag med läkaren och hoppades på att jag kunde bli utskriven på förmiddagen samma dag som turneringen skulle äga rum. Det blev jag inte, men han beviljade mig permission. Jag blev såklart jätteglad och tog mig till turneringen, dock kom jag dit i slutet på dagen, men jag fick se min dotter spela handboll och det betydde ALLT!

Vad som är intressant med just den här historien är att Emma hade uttalat sig till Elisabeths kompis mamma (jag väljer att kalla henne Maria) att jag förmodligen inte kunde komma, då jag var på sjukhus. Dock så förstod jag när jag själv pratade med Maria som för övrigt är sjuksköterska att Emma hade påtalat att det var dåligt av mig, men att Maria då hade tillrättavisat henne att jag faktiskt blivit inlagd på sjukhus och inte kunde göra något åt det. Nu var det ju sommar, sol och varmt. Jag bar t-shirt och därför var jag extra tydlig med att visa upp det armband som man alltid får på sjukhus när man blir inlagd, enbart för att jag inte skulle bli anklagad för att ljuga om min sjukhusvistelse. Att jag ens ska känna det behovet är egentligen helt absurt!

Det händer en annan sak på turneringen. Jag upplever att Elisabeth inte är glad att se mig. Det var inte på samma sätt som det var under de tidigare tillfällena. Det gjorde mig ledsen, men jag gladdes ändå åt att få se henne spela. Det betydde väldigt mycket för mig. Efter turneringen åkte jag tillbaks till sjukhuset och Elisabeth åkte med Maria hem.

23 juni 2019, FULLSTÄNDIGT GALEN MAILKONVERSATION!

Ja, nu valde jag att skriva rubriken i versaler, för nu äger en fullständigt vansinnig mailkonversation rum. Jag och Elisabeth hade haft umgänge. Vi hade haft det bra, men jag märkte att hon tyckte att det var jobbigt och jag ville därför underlätta och inte vara så fyrkantig. Efteråt hade jag en mailkonversation med Emma som inte är av denna värld:

jag:

(Jag kommer förklara senare varför jag gulmarkerade den här meningen)

Den sista meningen har på något sätt blivit hennes mantra. Det är även så att hon verbalt i telefon har sagt samma sak till min pappa, Elisabeths farfar. Jag förstår verkligen inte. Jag har aldrig någonsin bett någon av hennes föräldrar eller anhöriga att dra åt helvete, men hon verkar tycka att det är så man uttrycker sig.

Nu var jag riktigt irriterad. Inte ett endaste umgängestillfälle kunde äga rum utan att det blev något efterspel från Emma. Allt jag gjorde var fel och allt jag inte gjorde var också fel. Ärligt talat var det nästan som att jag själv började tro på henne. Jag började fundera på om jag var en hemsk person, om hon hade rätt i allt. Det skulle visa sig att den här perioden skulle bli spiken i kistan och jag visste inte då att tiden då jag inte skulle se min dotter på flera år närmade sig med stormsteg. Jag trodde ju bara att Emma var överjävlig, men att jag skulle vara tvungen att leva med det. Inte i min vildaste fantasi kunde jag förutse vad som komma skulle.

Senare sommaren 2019

Vid ett senare tillfälle sommaren 2019 händer något mycket märkligt. Elisabeth kommer till mig och börjar genast konfrontera mig med massa anklagelser. Jag blev nästan helt stum av hur arg hon var. Hon ville heller inte låta mig förklara och istället för att lyssna på mig valde hon att direkt cykla hem till sin mamma. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var onödigt att göra en stor grej av det och samtidigt var jag helt utmattad av allting. Jag valde att inte försöka få tag i henne något mer den dagen. Kort efter att min dotter valde att cykla hem till sin mamma, stannar en bil utanför mitt hus. En äldre man kliver ur och knackar på. Jag öppnar och han kliver rätt in i mitt hem. Han går rätt in utan att ha blivit inbjuden på något sätt. Han säger att han ska leta efter min dotters nycklar. I min hall har jag en låg byrå med ett lock som man öppnar ovanifrån. Han öppnade luckan och började leta. Samtidigt hade han Emma i telefon som förklarar vart han ska leta någonstans. Då visar det sig att det var Rickards pappa som hon hade skickat dit för att leta upp min dotters nycklar. Situationen var hotfull och min tolkning där och då var att han var övertygad om att Elisabeth hade tappat sina nycklar och att jag sedan hade tagit dem. Jag önskar så att jag hade betett mig annorlunda än vad jag gjorde vid tillfället, jag önskar att jag hade bett honom att gå och att jag även hade ringt polisen. Trots allt så trängde han sig in i mitt hem utan tillåtelse. Men både jag och min sambo som även var hemma vid tillfället frös. Vi visste inte vad vi skulle göra och det var väldigt obehagligt. Ingen av oss hade träffat den här mannen tidigare och helt plötsligt står han i min hall och börjar rota bland mina personliga saker. Det slutar med att Emma meddelar honom i telefonen att hon hade hittat hennes nycklar i hennes väska. Han meddelar det och går ut genom dörren och åker iväg. Inte en ursäkt för sitt beteende och jag har heller aldrig fått en ursäkt från Emma för det som inträffade. Så här i efterhand önskar jag att jag hade handlat annorlunda och jag önskar att jag hade polisanmält honom, men det gjorde jag aldrig.

SPIKEN I KISTAN/JURIDIKEN I SAMMANHANGET

Kort efter incidenten med min dotters nycklar, så är det återigen dags för umgänge. ”Hon vill inte” förklarar Emma då. Mycket riktigt så var det så, min dotter vägrade. Samtidigt för Emma ett resonemang som lyder:
”Det är inte ditt umgänge med din dotter utan hennes med dig och hon vill inte, så därför är inte domen om umgänge giltig”.

Min dotters mamma menar alltså på fullaste allvar att en dom som har vunnit laga kraft i svensk tingsrätt inte är giltig. Tidigare hade hon varit väldigt noggrann med att domen skulle följas till punkt och pricka, men nu var den helt plötsligt inte giltig längre. Ja, det går ju såklart alltid att vända saker till vad man tycker är sin egen fördel, men oavsett så kan hon inte komma ifrån det faktum att domen ÄR i allra högsta grad giltig. Jag har pratat med flera olika advokater inom familjerätt och alla säger samma sak. Domen är giltig! Intressant är det dock att en person som inte har ett endaste högskolepoäng inom familjerätt eller någon annan juridik för den delen tycker att hon vet bättre än inom området utbildade advokater. Också intressant att hon tycker sig stå över svensk lag.

Men om domen är giltig och hon inte följer den, borde väl det gå att göra något? Jag borde väl kunna stämma henne? När jag jag förstod Emmas hållning i detta, så tog jag kontakt med min advokat som menade att det fanns två vägar att gå. Antingen kan jag stämma om enskild vårdnad eller om verkställighet av domen. Hon menade dock att båda alternativen högst sannolikt skulle misslyckas. Anledningen är att rätten skulle ta hänsyn till min dotters egen vilja, även om den var påverkad. Anledningen är att hon var så pass gammal när domen om umgänge föll, men även för att hon alltid har varit väldigt mogen för sin ålder. Jag hade heller ingen lust att låta min dotter gå igenom ytterligare en rättsprocess och rådet från min advokat var att istället se tiden an.

Under åren har jag fått möjlighet att prata med flera olika advokater inom familjerätt och alla säger samma sak som min advokat gjorde, så jag tycker inte att min advokat gav mig ett felaktigt råd. En advokat sa även att om jag begärde verkställighet kunde jag äventyra min del av vårdnaden.

Varför har då min dotters mamma agerat som hon har gjort? Jag är helt övertygad om att det finns två faktorer i det här. Den ena är att jag är övertygad om hon vill ha hämnd för något, hon vill mig illa helt enkelt, så illa så att hon inte förstår att den hon gör mest illa är vår gemensamma dotter. I många länder är föräldraalienation likställt med psykisk barnmisshandel, problemet är att hon själv inte har insikten att förstå att det är vad hon har och fortfarande utsätter vår gemensamma dotter för. Jag är övertygad om att hon är en narcissist rakt igenom. Det finns även väldigt många tecken på det under vårt 18 åriga förhållande tillsammans, tecken som jag då inte såg, men som jag nu ser med ett helt annat ljus.

Den andra anledningen är att hon kan. Hon är helt orädd för juridiska konsekvenser och det kan hon vara eftersom föräldraalienation inte är lagstiftat i Sverige…, ÄN. Dagen kommer säkert, men den är nog tyvärr långt borta. Vi har ett systemfel i Sverige idag som tillåter och till viss mån även uppmuntrar till föräldraalienation. Jag vågar påstå att hon har gjort sig skyldig till föräldraalienation (psykisk barnmisshandel), egenmäktighet med barn, umgängessabotage och domstolstrots. Men idag kommer hon undan med det och det gör även alla andra som ägnar sig åt det här fruktansvärda beteendet. Sverige måste vakna och ta föräldraalienation på allvar!

Augusti 2020

Min dotter spelar handboll och handbollsklubben hon spelar för har en sida som man som målsman kan logga in på för att få info. Den 23 Augusti 2020 märker jag att jag är borttagen som målsman. Jag skikcar då ett mail till klubben som svarar dagen efter att jag återigen har blivit tillagd. Ca 1,5 veckor senare försöker jag logga in på sidan på nytt, men märker återigen att jag är borttagen som målsman. Jag skriver då ytterligare ett mail till klubben där jag skriver att jag misstänker att Emma har ringt och bett dem ta bort mig. Jag får som svar att jag ska ringa ledaren för klubben, vilket jag gör. När jag pratar med honom förklarar han för mig att Elisabeth själv har bett om att jag ska bli borttagen. Så var det med det. Under den här tiden när jag fram och tillbaks blev borttagen så tog Emma inte någon som helst kontakt med mig. När hon såg att jag återigen fanns med som målsman så såg hon till att jag blev borttagen och tillslut så fick hon vår minderåriga dotter att förklara för klubben att jag inte ska stå med som målsman då hon inte vill att jag ska erhålla information. Jag försökte förklara för ledaren vad det var som pågick, men han ville inte lyssna på mig.

Början av 2021

I början av 2021 händer något väldigt märkligt. Då får jag ett brev i brevlådan. I brevet finns det endast ett A4 papper och en känd ungdomstidning. På pappret finns ett meddelande. Se nedan. Det kan vara lite svårt att se, men det står:
”Heter inte din dotter Elisabeth? Är det hon på sidan 45?”
”Med vänliga hälsningar Maggan”

Visst var det min dotter i tidningen, men det fanns ingen avsändare på kuvertet och jag känner ingen Maggan eller Margareta. Jag såg att poststämpeln var i närheten av där jag bor, så om avsändaren bor i samma kommun som mig, så får man den poststämpeln på kuvertet. Handstilen på brevet såg ut att vara skrivet av ett barn och jag kände inte igen den. Däremot kände jag väl igen handstilen på kuvertet. Jag jämförde det kuvertet med ett annat jag hade fått från Emma…, och mycket riktigt, de var likadana. Jag är övertygad om att brevet är skrivet av Rickard och att Emma skrev adressen på kuvertet, det med syfte att håna mig. Men som tur är tog jag det inte så. Jag blev jätteglad att läsa om min dotter och blev väldigt stolt över henne pga artikeln.

Mars 2021

Vid den här tiden fyllde min dotter 13 år. När man fyller 13, så spärras föräldras tillgång till 1177 för sina barn. Min dotter har tyvärr ärvt vissa medicinska problem från mig och givetvis vill jag veta hur min dotter mår. När jag frågar Emma om det, så är hon antingen fåordig eller så svarar hon inte alls. Det slutar med att jag ringer upp läkaren och begär ut min dotters journal. Sedan har vi läkare i familjen som hjälpte mig tolka ”läkarspråket”. Så har jag gjort två gånger nu. Dessutom ringde jag och pratade med min dotters läkare och påtalade att Emma absolut inte är medgörlig och att jag inte får någon info från henne. Sedan dess får både jag och Emma samma information via brev. På brevet står det alltid något om att det skickas till båda föräldrarna. Det kan exempelvis stå:
”Jag skickar enligt överenskommelse brev angående de senaste prov- och undersökningssvaren hem till båda er föräldrar”
Trots Emmas ansträngningar att distansera mig så mycket från vår gemensamma dotter så finns det ändå viss information som hon inte kan undanhålla mig. Det är bara så fruktansvärt tråkigt att det ska vara så omständigt allting. Hon kunde ju bara ha informerat mig själv…

Sommaren 2021

I början av sommaren 2021 får jag ett samtal av Elisabeth. Jag var såklart jätteglad att höra från henne, men jag befann mig olägligt till. Vid tillfället befann jag mig på en studentmottagning och kunde inte riktigt prata. Jag bad att få ringa upp senare, men hon ville absolut prata just då. Hon var väldigt bestämd, men då jag hörde på henne att hon inte var glad och jag visste att om jag skulle gå ifrån och ta hennes samtal så skulle det bli dålig stämning och jag ville inte riskera att den studentmottagning jag var på skulle bli lidande. Jag insisterade då på att vi skulle ta samtalet vid ett annat tillfälle och då sa hon att hon skulle ringa mig två veckor senare exakt. Jättekonstigt tyckte jag, men det verkade som att hon ville ha andra personer i sin närhet när hon ringde och ville tajma in det.

Två veckor senare ringer hon. Hon är arg och ställer krav. Hon vill ha ett nytt ID kort, ett pass och byta efternamn. Jag förklarade då för henne att det inte är en sak mellan henne och mig att diskutera utan istället är det något som jag och hennes mamma ska prata om. Hon var ihärdig och det var tydligt att hennes mamma använde hennes som budbärare.

Jag och Emma hade nämligen långt tidigare haft ett samarbetssamtal hos familjerätten. Emma var den som initierade samtalet. Bra tyckte jag! Om man initierar ett samarbetssamtal så tyder ju det på att man faktiskt vill samarbeta. Jag skulle bli varse om att så inte var fallet. Inför samarbetssamtalet gav Emma mig en blankett att skriva på. Det var ett medgivande för pass. Emma, Rickard och Elisabeth hade nyligen flyttat och jag fick förklaringen att Elisabeths pass hade försvunnit i flytten. Eftersom vi hade ett inbokat samarbetssamtal så var jag övertygad om att allt nu skulle bli bra och att vi kunde samarbeta med Elisabeths bästa i åtanke. Jag skrev därför på blanketten. Vi hade samtalet, men sedan kom det fram att syftet med samtalet var enbart för att jag skulle skriva på blanketten. Emma berättade även för mig att det viktiga för henne var att få sin vilja igenom och att det aldrig var aktuellt med något samarbete.

Jag blev vansinnig på henne. Samtidigt hade hon tidigare förklarat för mig att när de reser utomlands så har jag ingen rätt att veta vart i världen min dotter befinner sig. Jag anser att dock att det är min rätt och än viktigare, jag anser att det är min skyldighet att veta vart min minderåriga dotter är i världen. Jag beslöt mig för att spärra min dotters pass som nyligen hade utfärdats. Jag visste att när jag spärrade passet, så skulle Emma berätta för Elisabeth att jag hade gjort det, vilket skulle innebära att Elisabeths hat gentemot mig enbart skulle förstärkas. Men jag kunde inte längre. Jag kunde inte längre låta mig hunsas och låta mig nedvärderas till mindre av en förälder än vad Emma är. Jag är lika mycket både förälder och vårdnadshavare som hon är.

Jag förmedlade även till Emma att jag gärna skriver på ett provisoriskt pass när de ska ut och resa. Någon förfrågan om ett sådant har aldrig kommit.

Diskussionen om passet pågick under lång tid och det var tydligt att Emma ändå inte ville samarbeta och hon försökte såklart med alla former av lögner för att jag skulle skriva under passansökan. Nedan mail skickade hon i Augusti 2022.

Under den här tiden hävdade även Emma att Elisabeth hade blivit bjuden på en resa till London av en kompis till henne och hennes mamma. På den passansökan som jag blev ombedd att skriva under fanns mammans namnteckning och telefonnummer. Jag kallar henne för Jasmin. Hon hade nämligen bevittnat Emmas namnteckning. Jag tog kontakt med henne via sms, då jag tycker att det är viktigt att veta vem min dotter faktiskt ska åka utomlands med. När jag tog kontakt med henne blev jag på en gång anklagad för att hindra min dotter för att resa. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag förklarade för Jasmin att jag ville veta vem hon ska åka med, när hon ska åka, hur länge de ska vara borta och vart de ska bo. Jag gav henne även mitt ord på att jag skulle godkänna ett provisoriskt pass. Då lät det som att hon ”mjuknade” i tonen lite. Ett annat problem var ju då rådande pandemi. Min dotter är inte vaccinerad och medan jag är det. Jag är även i riskgrupp och för mig är det därför väldigt viktigt att alla på ett plan ska kunna känna sig säkra. Min önskan var verkligen att min dotter skulle vaccinera sig, men jag tänkte inte låta det stoppa en resa för henne till London. Jag gav Jasmin mitt ord på att jag skulle godkänna ett provisoriskt pass. Dock har jag aldrig ändå blivit ombedd att göra det. Jag kan såklart inte veta, men det känns lite som en uppdiktad historia för att jag skulle skriva under en passansökan från början. Jag hoppas verkligen inte att det är så.

Juli 2022

I Juli 2022 får jag ett brev från min bank där det framkommer att min dotters mamma har beställt både mobilt BankID och Swisch till vår dotter. Det framkommer också att jag ska ha gett mitt verbala godkännande för detta och om jag inte har det så ska jag kontakta banken. Jag hade absolut inte godkänt detta, då jag inte hade fått ett samtal från Emma om det. Det här var andra gången hon gjorde samma sak och jag vet inte varför hon behövde ha BankID två gånger. Den första gången hade hon även varit inne på banken och ljugit de rätt upp i ansiktet när de frågade henne om jag hade blivit tillfrågad. Jag har absolut inget emot att min dotter har vare sig Swisch eller mobilt BankID, men jag ska åtminstone bli tillfrågad om det. När jag kontaktade banken såg även de allvarligt på det inträffade.

17 mars 2023

Nu är det längesen jag skrev, det har varit bra att skriva, men även väldigt svårt, så tyvärr har det inte blvit av på ett tag. Nu hoppar jag framåt i tiden, men kommer hoppa tillbaks. Tyvärr avslöjar det jag skriver hur situationen ser ut just nu, men idag är en alldeles speciell dag, så det känns väldigt fel att inte skriva.

Idag är det är min älskade dotters 15 års dag! Ett jättestort grattis till dig Elisabeth!Tyvärr blir det ytterligare en födelsedag som jag inte tillåts fira, allt pga av en förälder som utövar föräldraalienation och umgängessabotage och som tar lagen i egna händer med sin egen tolkning att en dom om umgänge som vunnit laga kraft i tingsrätten inte är giltig. Men hoppet dör aldrig och jag hoppas verkligen att jag någon gång får möjligheten att fira din födelsedag igen. Hoppas att du får världens bästa födelsedag. Jag älskar dig mest av allt!

Hösten 2023

När jag skriver det här har det börjat analkas vår 2024, men jag vill dela lite tankar kring hösten 2023. Inte en dag går att jag inte tänker på min älskade dotter, inte en endaste dag. Jag vet att det går mer än bra för henne i skolan och det är jag verkligen SUPERGLAD för!

Jag upplever att saknaden gör sig än mer påmind under de mörka höst- och vintermånaderna. Det är jobbigt. Det som gör det något mindre jobbigt är ändå att jag vet att det som Emma har gjort inte är ett friskt beteende. Det hjälper mig något att veta att hon inte mår bra. Om hon gjorde det, skulle hon aldrig göra som hon har gjort mot vår dotter.

Jag har så många gånger ställt mig frågan till varför Emmas familj inte har sagt till henne. Varför underlättar de för henne? Jag har försökt att ta kontakt med dem, men de ignorerar mig bara. De kanske också tycker att min dotter inte ska ha mig som pappa, eller ha kontakt med sin farmor, farfar, bonusfarmor och bonusfarfar. De kanske också tycker att hon inte ska ha någon kontakt med sina kusiner på min sida…., eller så är de rädda för att Emma även ska vända Elisabeth mot dem. Den tanken har slagit mig…, men det känns också ganska själviskt att tänka så. Det är inget annat än fegt. Någonstans måste även de förstå att en lagakraftvunnen dom i svensk tingsrätt är juridiskt bindande. Någonstans måste även de förstå att deras dotter inte mår bra och någonstans måste även de förstå att det vår dotter har blivit utsatt för inte är det bästa för henne. Att egentligen inte veta varför ingen har satt sig emot Emma är verkligen jobbigt. Ovissheten i anledningen till att ingen gör något, ja den är fruktansvärd. Det känns också väldigt jobbigt eftersom jag vet att min egen familj aldrig någonsin skulle ha tolererat den omvända situationen, dvs att det var jag som påverkade Elisabeth att tycka illa om sin mamma och hennes släkt. De skulle ha agerat, det VET jag.

Så hur tar man sig igenom något sånt här? Ja, ibland går jag och pratar i en grupp med andra föräldrar i samma situation. Det har hjälpt. Vid ett tillfälle var det en förälder som jag träffade första gången. Hans sambo undrade när jag började känna att det började bli enklare, dvs att vardagen började bli enklare. Då bröt jag ihop och förklarade att den inte har blivit det än. Så kändes det då och så känns det ganska ofta, men sanningen är att vardagen har blivit något mindre jobbig, det tack vare personer som jag har träffat som är i samma situation. En del har jag även blivit nära vän med, men framförallt är det tack vare mina nära och kära som alltid stöttar mig. Det finns det en hel del som gör, men en handfull gör det lilla extra och det är verkligen fantastiskt. Ett stort jättetack till er alla!

1:a februari 2024

Undr åren har jag försökt att skriva så mycket som möjligt till min dotter, men tyvärr har det minskat över tid. Till en början fick jag fruktansvärda svar tillbaks och när det avtog bemöttes jag av tystnad. Under ett år skickade jag sammanlagt 27 st sms och inte ett endaste svar. Motivationen att fortsätta skicka avtar ju såklart och även om jag vet att hon inte kommer svara så finns såklart alltid hoppet där. Det lilla hoppet är ju det som gör att jag ändå skickar något meddelande då och då, men även om jag vet att hon inte kommer svara så blir jag ledsen när jag märker att hon inte gör det. Det finns även en annan anledning till att jag skickar då och då. Jag vill att hon ska veta att jag bryr mig. Någonstans hoppas jag att även fast hon inte svarar, att hon ändå uppskattar mina meddelanden.

När hon väl svarar så är det inte fullt så otrevligt som det var i början utan istället handlar det ofta om att jag vill erbjuda henne något och att hon väldigt bestämt svarar att hon inte vill. Hon väljer att svara väldigt kort, ett sätt som jag önskar att hon inte hade svarat någon person på. Nedan finns ett meddelande som jag skickade den 1:a februari 2024 till henne. Även hennes svar syns nedan mitt meddelande.

Ja, vad ska man göra egentligen?? Allt är bara väldigt, väldigt sorgligt.

7:e februari varje år

Min födelsedag inträffar den 7:e februari och såklart skulle jag bli såååå glad om Elisabeth skulle skicka en hälsning någon gång. Hittills har det inte inträffat. Inte heller några gratualtioner på fars dag, men på min födelsedag 2015 hade Elisabeth ritat två teckningar åt mig. Dagen efter la jag ut en bild på båda på Facebook. Varje födelsedag gläds jag så mycket när teckningarna kommer upp i mitt flöde som ett minne.

17 mars 2024

ELISABETH! Idag är det din sjunde födelsedag på raken som vi inte firar tillsammans. Jag hoppas vrkligen att vi någon gång får ta igen det med råge. Det är en stor dag för nu får du börja övningsköra! Jag önskar dig världens bästa födelsedag! JAG ÄLSKAR DIG MEST AV ALLT!

Jag måste vara med i en film

När jag själv läser bloggen och tänker tillbaks på vad jag har varit och fortfarande är med om, så känns det verkligen som att jag är med i en film. Hur är det möjligt att det här kan inträffa??! Det är verkligen surrealistiskt.

Framtiden

Framtiden, jag vad tror jag om den? Jag har läst på väldigt mycket om föräldraalienation under åren och som jag har förstått så är det väldigt få som återtar kontakten med den alienerade föräldern. Det har hänt, men det har inträffat alldeles för sällan. Problemet är också att det tydligen finns en överhängande risk för att när de barn som blivit utsatta själva förstår, så väljer de att ta avstånd från den alienerande föräldern. Det vill jag verkligen inte ska inträffa. Jag vill att vår dotter ska ha bra kontakt med båda sina föräldrar, med sin släkt på båda sidor. Det är sorgligt och jag kan inte ens förstå att jag nu skriver det här, men egentligen tror jag inte att jag någonsin får umgås med min dotter igen.

Jag är medveten om att det jag skriver inte sätter min dotters mamma i den bästa av dager, men jag skriver inte den här bloggen för att smutskasta henne. Istället är mitt syfte med bloggen att få beslutsfattare och lagstiftare att få upp ögonen för problemet, så att fler barn och föräldrar ska slippa drabbas av denna fruktansvärda psykiska barnmisshandel.

TILL MIN ÄLSKADE DOTTER

Idag vet du inte vad du har blivit utsatt för och på sätt och vis hoppas jag att du aldrig får veta.., för den sanningen kommer att vara fruktansvärd för dig. Jag hoppas sååå mycket att vi någon gång kan hitta tillbaks till varandra. Även om vi inte skulle umgås så mycket så skulle det vara helt fantastiskt att någon gång äta middag tillsammans, gå på bio tillsammans. Bara ett telefonsamtal skulle verkligen betyda ALLT för mig. Hoppet kommer aldrig försvinna. Jag ÄLSKAR DIG MEST AV ALLT!
Kram
Pappa